Jag blev kallad till Växjö lasarett för att träffa de som drev ABIS-studien. Denna studie gick jag och ca 17 000 andra barn födda 1997-1999 med i när vi föddes. ABIS står för Alla Barn i Sydöstra Sverige och är en hittills världsunik studie där vi har följts från födseln och framåt. Syftet med ABIS är att kunna förstå varför typ 1 diabetes, astma och allergier hos barn är så vanligt i Sverige och varför sjukdomarna ökar.
I kallelsen fick jag veta att man i de blodprover jag skickat in vid upprepade tillfällen hade konstaterat att jag hade en förhöjd risk (antikroppar) att utveckla typ 1 diabetes och att man nu ville testa min förmåga att bryta ner socker. Vid mitt besök fick jag dricka en riktigt söt ”drink” och därefter mättes mitt blodsocker efter två timmar, en så kallad sockerbelastning. Miitt blodsocker låg betydligt högre än hos en helt frisk person men inte riktigt så högt som hos en person med fullt utvecklad typ 1 diabetes. Man konstaterade att det var en tidsfråga innan jag skulle insjukna, förloppet skulle inte vända.
För mer info: http://www.abis-studien.se/
Jag blev antagen i en vaccinstudie i Malmö som vände sig till barn med antikroppar, DiAPREV-IT , vilket står för Diabetes Prevention – Immun Tolerans. Studien, som omfattade 50 barn, var dubbelblind och placebokontrollerad vilket innebär att hälften av oss fick två injektioner med Diamyd® och hälften placebo (icke verksamt ämne). Ingen vet vem som får vad förrän studien är slut efter fem år. De barn som insjuknade i typ 1 diabetes under studien var garanterade att få injektioner med aktivt Diamyd® efter diagnos om det visade sig att man fått placebo tidigare. Vaccinet tros kunna spara en del av det insulin som finns kvar hos barn som nyligen fått T1D.
Efter ett besök i Malmö och ytterligare en sockerbelastning konstateras att mina kvarvarande insulinproducerande celler får jobba alldeles för hårt och för att spara på dem bestäms att jag ska läggas in på sjukhus och påbörja en insulinbehandling. Nu är jag officiellt sjuk i typ 1 diabetes.
Jag visste sedan drygt ett år att denna dag skulle komma men jag oroade mig inte speciellt mycket. Jag minns att jag tänkte ”äh det kommer väl när jag är vuxen och det är ju huuuur länge som helst tills dess” och sen tänkte jag inte mer på det. Jag förstod inte varför mamma och pappa alltid såg så bekymrade ut när de pratade om det. Det förstod jag direkt när behandlingen väl sattes igång. För nålrädd som jag var så blev det en tuff start.
Jag hade det ändå mycket lättare jämfört med de flesta andra när de insjuknar i typ 1 diabetes. Jag blev aldrig sjuk. Jag fick aldrig några symtom. Jag fick aldrig det där superhöga blodsockret, sprang inte på toaletten oavbrutet, drack inte litervis eller gick inte ner massor i vikt - vilket för många kännetecknar att man fått diabetes. Jag fick bara ett lite för högt värde på belastningen i Malmö som gjorde att de valde att sätta in insulin. Jag behandlade först med sprutor men fick efter bara ett par månader en insulinpump då mina doser var så pass små så pumparnas förmåga att ge små doser var något jag verkligen behövde. Jag var skeptisk mot pumpen i början och tyckte att nålen var obehaglig och att själva dosan var i vägen. En åsikt jag skulle komma att ändra. Nu skulle jag aldrig någonsin vilja byta bort pumpen!
